Har du en bra uppkoppling och lite tid över idag, fredag, mellan 10.30 och 12? I så fall har du möjlighet att live via Bambuser följa en föreläsning om kreativa och kulturella näringar ur ett halländskt perspektiv, av den italienske professorn Pier Luigi Sacco. Själv sitter jag i möte då och får titta i efterhand, men jag tror absolut det blir intressant, så titta om du kan (och lämna gärna en kommentar här om vad du tyckte!).
Dan Wolgers ängel sover gott i snön vid Körsbärsgården i Sundre
På Gotland har vi sedan en tid sett ett landsbygdsuppror växa fram. I media har protesterna mot nedläggningen av landsbygdsskolor varit mest i fokus, men i grunden ligger frågan om vad som krävs för att människor ska välja att flytta till och leva utanför städerna. Är det små men nära mataffärer, biblioteksfilialer, skolor och samlingslokaler, är det en kraftfull och stabil bredbandsuppkoppling, eller breda vägar med högre hastighetsgräns? Svaren på frågan vad som utvecklar – eller bromsar – en trakt och en region är många i debatten. Dock finns det många som hävdar att satsningar på kultur och kulturutövare definitivt hör till utvecklingsmotorerna, även i glesbygd, och det finns de som menar sig ha goda bevis för att säga så. En av dessa som det talas mycket om just nu, och som jag förutom här i inledningen även nämnt i ett tidigare inlägg, är den italienske professorn Pier Luigi Sacco. Han har forskat på vad det inneburit för olika platser i norra Italien att man satsat på utbildningar och utbud inom den kreativa sektorn, bland annat i termer av utveckling och förnyelse. I Region Halland har man anlitat Sacco för att få hjälp med att utveckla sina kreativa och kulturella näringar, och att göra en kartläggning av regionens förutsättningar utifrån hans modell Kultur 3.0 – ett bra initiativ, tror jag, och väl värt att följa.
På Gotland säger vi i vårt gemensamma varumärke som togs fram för några år sedan att kreativitet och kultur är viktiga delar i den gotländska identiteten – nu och framåt. Visionen uttrycks: ”Gotland är Östersjöregionens mest kreativa och magiska plats präglad av närhet, hållbar tillväxt och fylld av livslust.” . I kulturplanen slår vi dessutom fast att ”Kultursektorn bidrar till sysselsättning och företagande på hela Gotland, något som är viktigt för balansen mellan stad och land”. Men ser det verkligen ut så? Det är alltför lätt som tjänsteman att bli bekväm, och att i den ständiga kampen mot almanackan tro sig om att ha koll på vad som sker och hur saker förhåller sig utanför den egna radarn (som ofta utgår ifrån en stad). Och självklart är det en omöjlighet att ha den kollen. Därför är det så viktigt att ta sig ut över ön och se och uppleva själv, även på hala vägar – som nu i tisdags morse då jag tog bilen till Gotlands sydspets, och Körsbärsgården i Sundre.
Ett av rummen i konsthallen på Körsbärsgården, och den stora lässoffan
Sundre socken har drygt 20 (mer eller mindre) bofasta invånare, av vilka flera arbetar och försörjer sig inom den kreativa sektorn: som fotograf, arkitekt, poet, konstnär, författare eller konsthalls- och kulturentreprenör. Här har Marita Jonsson och hennes familj under ett fåtal år byggt upp ett kulturcentrum med en stor och vacker konsthall, en trädgård med skulpturpark och växter av både ätligt och oätligt slag, konstnärsbostäder, ett vackert rum där man kan slå sig ned och titta i böcker eller undersöka föremål från olika tider, ett kafé och en butik, och planer på utveckling av både byggnader och verksamhet. I sommar hägrar förutom en rad utställningar med namnkunniga konstnärer även bland annat ett teaterprojekt med professionella seniorskådespelare. Och allt detta på en och en halv timmes bilväg längs havet från Visby, nära andra kultursatsningar som Vamlingbo prästgård och Bottarvegården, och mitt i såväl gotländskt kulturarv som en levande konstnärskoloni. I vårvinterns stillhet hade vi – Marita, hennes man Jon, och jag – ett spännande samtal om kulturens villkor, landsbygden, visioner, och om hur man blir sedd (eller inte) när man väljer att driva en verksamhet i en liten socken som ligger bortom tätorterna (och som för närvarande dessutom saknar en tillräcklig bredbandslösning). Många intressanta frågor, och många tankar att suga vidare på!
Marita Jonsson i konsthallen på Körsbärsgården, med några verk som ska hängas till säsongens första utställning i bakgrunden
När jag rullade hemåt på något mindre hala vägar och med den soldränkta havsskivan i väster, tänkte jag att mycket – eller allt? – handlar om perspektiv. Gotland betraktas ibland i ett nationellt perspektiv som en enda glesbygd, och vi får till exempel strida för vår rätt till en riksväg över havet som är jämförbar med andra riksvägar i pris och restid. Å andra sidan har vi även här ett stad-landförhållande som inte är okomplicerat, och där det sprakar och växer här och var i den gotländska myllan. För det offentliga Gotlands del gäller det att hitta sin roll som hemmahamn för och stödjare av goda initiativ – inte minst om vi ska nå visionen att senast år 2025 vara Östersjöregionens mest kreativa och magiska plats präglad av närhet, hållbar tillväxt och fylld av livslust. Vem vill inte bo på en sådan plats? För att nå dit tror jag att modiga och konsekventa satsningar på kultur, i linje med både regional kulturplan och Vision 2025, är ett av de viktigaste stegen på vägen.
