Apropå tankar om framtiden för Gotlands Konstmuseum och vikande publiksiffror som den senaste veckan publicerat i tidningarna tycker jag att det är kul att lyfta fram Komigen projektet. Det var ett konstpedagogiskt projekt som drevs under åren 2008 – 2010 av Gotlands konstkonsulent och Gotlands Konstmuseum med stöd av Statens Kulturråd. Lite kort handlade det om nya sätt att kommunicera med publiken med hjälp av samtidskonstens olika verktyg och metoder. Medverkande var konstnärer, pedagoger och representanter från Riksutställningar, Moderna Museet, Halmstads Länsmuseum samt Södertörns Högskola med flera.
Min första kontakt med Komigen projektet var Think Tank lägret på Holmhällar. Jag hade då bara vaga aningar om vad det konstpedagogiska projektet gick ut på men jag gillade namnet, Komigen. Att dessutom få vara med under ett läger och smida tankar kändes spännande.
Den började med att jag tillsammans med en av konstmuseets tekniker packa teknikerbilen med bra att ha grejer inför helgen. Det var mest apparater, sladdar, frukt och några boxar vin. Ja, precis det man behöver för en trevlig lägerhelg. Teknikern som hjälpte till och körde mig och packningen till den gemensamma mötesplatsen muttrade under färden om samtidskonsten som en enda stor lekstuga. Jag minns inte om jag svarade, förmodligen inte, men jag kommer ihåg att jag tänkte att lekstuga låter bra för tankearbetet.
Vi började tankesmedjan med att koppla in 00-talets hjälpmedel och tejpa upp en analog väggtavla med handskrivna lappar. Den visade ett öppet fält av ingångar till samtal och samtalspartners. Jag gillade det unika i väggtavlan, ingen skulle lyckas återskapa den och efter helgen skulle den bara vara ett minne som omformulerats till digital form med exakta kopior att skyffla runt mellan varandra. Just den helhetsbilden känns också representativ för nutidskonsten på något sätt. Då ju konstnärer fått enklare och större kontaktytor samtidigt som personliga möten och en regional gemensam arena känns viktigare än någonsin. En märklig ekvation som inte ens är logisk men som också tydligt syns i det vi kallar globalisering. För visst är det så att ju mer vi försöker bli världsmedborgare ju slutnare, mindre tillåtande och mer nationella tycks vi bli.
Samtalsingångarna på tavlan var: ”Institution – publik – konstnär”, ”Hur blir det meningsfullt”, ”Institutionens identitet” och ”Vilken roll ska institutionen spela för konstnären, är den begränsad och vad är en institution”. Vi som skulle välja samtalsämnen var en spännande samling individer med erfarenhet från publikt arbete, sociologi, kulturadministration, utställningsproduktion, konstkritik och sist men inte minst konstnärligt arbete. Alla tog självklart också in vår gemensamma ”nya” kunskapskälla Internet i gruppsamtalen. Ett socialt media som har fått en given plats i våra liv både privat och på arbete. Den här samtalsformen där nyfikenhet blandat med kunskap och delaktighet inger trygghet redan från början. Antagligen är den i sin enkelhet också den mest effektiva om man vill ta vara på engagemang, kunskap och nytänkande under en kort begränsad tid.
Många spännande frågor dök också upp som ”hur tillgängliggör man samtidskonsten?” En fråga som inte bara handlar om ramper, handikapptoaletter eller dörröppnare utan lika mycket om hur vi oavsett funktionshinder blir bemötta. Ytterst är det en demokratisk fråga då alla ska kunna ta del av vårt gemensamma samhälle men då också behöver få nycklar och vägledning till det. För vad som är konst handlar till stor del om vilket sammanhang konsten visas i och vem som säger att det är konst. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att samtidskonst är kontext!
Konstpedagoger och till viss del även konstnärerna själva skulle kunna axla rollen som vägledare. En enkel investering som Gotlands Museum glädjande nog äntligen satsat på och som varje konstinstitution skulle ha glädje av då samtidskonsten ofta upplevs som svår i sin form. Den bryter ju mot inpräntade föreställningar av vad konst är i sitt undersökande av sociala relationer och företeelser, ofta också utifrån en moralisk eller etisk aspekt. Men formen får inte bli ett hinder för mötet med publiken så här gäller det att både ge och ta plats som institution. Många exempel på lyckade projekt att inspireras av dök upp som ”Hands on” pedagogik, ”Tate Window”, ”Barn får hänga och diskutera konst” och Kiasmas sätt att jobba brett och så vidare. Det här var ett samtal med många intressanta ingångar och det enda jag inte riktigt kunde förstå var att så många tyckte att konstnärer i egenskap av att vara just konstnärer också automatiskt skulle vara väl lämpade som vägledare eller pedagoger. Varför undrade och undrar jag då jag inte ser någon självklar koppling mellan pedagogiskt och konstnärligt arbete. Men den idén är nog bara en kvarleva från den tiden då konstnärer med sin blotta närvara skulle höja kreativiteten ute på arbetsplatser. Ja så längesedan är det kanske inte men var tog den ”nyttiga” relationella konsten vägen egentligen!?
Under ett samtal med fokus på publiken fick den publik som aldrig dyker upp och kallas ”ny” stort utrymme. Och självklart är det viktigt att hitta ingångar för människor som inte brukar besöka museer eller konsthallar men det tenderar också till att man anpassar utställningar för vissa målgrupper. I dessa tider tycks ju jakten på en ny publik inte ha några gränser. Vissa grupper som ”barn och unga” har till och med pekats ut som viktigare än andra, varför kan man undra!? Jag hade gärna sett en undersökning av ”tanten” som publik. Hon är enligt all statistik en trogen kulturkonsument så varför inte undersöka hur det kommer sig. Vem vet, det kanske är i tanternas uppväxt och liv som lösningen finns på hur man ska hitta en ny publik… Ja, jag skulle helt enkelt vilja fronta tanten och att det även är viktigt att tänka på den publik som faktiskt kommer till en utställning. De kanske inte är så många så att de ger det där riktiga kassaklirret eller tillräckligt intressanta för att kunna söka bidrag på men de kommer i alla fall. Det känns överhuvudtaget som om konstinstitutioner måste förhålla sig och bekräfta sin existens genom publiksiffror i stället för vad som faktiskt visas och görs i verksamheten.
Någon snygg sammanfattande avslutning av den här helgen känns svajig att göra. Fast det är kanske inte så konstigt, vi kom ju inte fram till någon enhetlig sammanfattande sanning… Trots det skulle jag vilja påstå att konstnärsrollen ligger på topp, det finns egentligen ingenting en konstnär inte kan axla i dag. Själva konsten betraktas mer vardagligt än förr, den kan dyka upp var som helst och är inte endast hänvisad till speciella rum. De stora tekniska satsningarna på digitalisering av kulturen och att Internet har fått en sådan given plats i våra liv har lett till att det unika faktiska mötet har blivit attraktivt. I dag kanske det tydligast syns i musikbranschen men även kostens arenor och då framförallt de lokala har börjat känna av den samhällsrörelsen. Det gör att det känns viktigt att institutionerna är måna om att jobba för en öppen pedagogisk verksamhet för publiken behöver vägledning till samtidskonsten. Den lokala konstarenan är därför en viktig plats i samhället för möten, upplevelser och kommunikation. Så att satsa lite mer på Gotlands Konstmuseum än vad som görs i dag är något som borde kännas viktigt och där finns samlad kunskap och idéer. Förmodligen skulle det räcka med att snegla på hur det var på Brunius tid och se till att ha samma personalstyrka och att gratis inträde återinfördes.
Annika Marusarz
Länkar till artiklar:
Konstmuseets framtid? http://www.helagotland.se/gt/artikel.aspx?articleid=7271422
Konst och vetenskap kan vända vikande publiksiffror http://www.helagotland.se/noje/default.aspx?articleid=7271508
Konst + Vetenskap = Sant?” http://www.helagotland.se/noje/default.aspx?articleid=7292255
Konstmuseet + Fenomenalen = SANT! http://www.helagotland.se/noje/default.aspx?articleid=7296965
19 december, 2011 kl 01:07
Roligt att komigenprojektet uppmärksammas!
Det arbete som vi har lagt ner på komigen och de erfarenheter som vi har fått kommer också att vara en viktig grund för vårt fortsatta arbete med samtidskonst och pedagogik. Komigenprojektet är också en betydelsefull del i det förändringsarbete som vi har påbörjat. Ett arbete som handlar om att stärka och utveckla verksamheten. En viktig del i detta arbete handlar just om att skapa förankring och delaktighet hos publiken. Att vara relevant på den plats man verkar och att föra en dialog med människorna som lever där. Vi vill att den framtida verksamheten än mer än i dag ska vara en mötesplats där alla känner sig välkomna. Vi vill nå ut till barn och unga, men också till andra publikgrupper, till en variation av individer med olika behov, förutsättningar och kunskap. Vi jobbar envist i denna riktning varje dag och har under tiden också en livaktig och ambitiös verksamhet som pågår här och nu. I höst har vi öppnat tre nya utställningar, vi har en pågående gatukonstverkstad öppen för besökare att delta i. Vi har också haft en seminarieserie om det offentliga rummet, graffitiworkshops med den uppmärksammade konstnären Carolina Falkholt, Club Künstler för konstnärerna, m.m.
Man talar om dalande besökarsiffror, men sanningen är den att besökarantalet har stigit kraftigt på Gotlands Konstmuseum sedan sommaren, i samband med att vi anställt en konstpedagog, Armin Scholler på halvtid (kombinerad konstkonsulenttjänst andra halvtiden). Vi har bland annat haft ett trettiotal skolklasser på besök. Detta visar hur viktigt det är att satsa på pedagogik för att nå ut. Konsten behöver inte alls vara svår. Men den behöver resurser.
Därför är mitt önskemål för 2012 att konstpedagogtjänsten får finnas kvar så att vi har möjlighet och chans att bygga upp och långsiktigt fortsätta med det pedagogiska arbetet. Det är avgörande för konsten och för relationen mellan institutionen och publiken. Och i förlängningen för konstens roll i samhället.
Angelica Blomhage
Verksamhetsansvarig Gotlands Konstmuseum
Pingback : Låt tanten visa vägen « GoodBadGirl